Jag började dansa när jag var sex år och jag hade länge för avsikt att ägna mitt liv åt klassisk balett. Men baletten kom snart att kännas för trång. Balettskorna skavde och det kändes som om min kropp var felkonstruerad.  Dessutom var det något som fattades, något som jag inte visste vad det var, och jag slutade min karriär innan den knappt hade börjat. Dansen fortsatte visserligen att vara en viktig del av mitt liv, men det skulle ta många år – och många yrken – innan jag hittade ett nytt sätt att arbeta med dans.

Först utbildade jag mig till designer. Efter några kollektioner inom klädindustrin började jag arbeta som journalist. Sista anhalten var på Tidningen VI. Återigen var det något som fattades, något som jag inte visste vad det var, och en dag sa jag plötsligt upp mig. I väntan på att förstå började jag arbeta som sjukvårdsbiträde på Förlossningen på Södersjukhuset. Det gav mig många överväldigande ögonblick av andlöshet, när barnen föddes.

Men efter några år började mina kreativa sidor att pocka på uppmärksamhet och jag sökte mig tillbaka till tidningsvärlden. Jag gjorde en del frilansjobb på Dagens Nyheter och Tidningen VI. Men något fattades fortfarande. Och det gnagde.

Religionen
Så en dag bestämde jag mig för att börja studera religion. För många i min omgivning kom det som en överraskning. Min mamma var uttalad ateist i tredje generationen. Visserligen var hon litterärt intresserad och ansåg att det hörde till bildningen att veta vad som stod i Bibeln. Jag gick också med kamrater på gudstjänster på samma sätt som jag gick med föräldrarna på konstutställningar och teaterföreställningar. Men jag var den enda i klassen som sa nej till att konfirmera mig, eftersom jag hade dansen att tänka på. Och när jag blev vuxen var det en självklarhet för mig att religionen inte var en del av mitt liv.

Men så här efteråt har jag förstått att det egentligen inte var någon överraskning. Jag har insett att jag redan tidigt hade upplevelser av det som jag som vuxen hela tiden saknade och sökte, upplevelser som jag tror tillslut ledde mig fram till att börja studera religion.

Det är två upplevelser som jag minns särskit tydligt. Den första var när jag firade jul med min familj på sommartorpet i skogen i Bergslagen. Jag kan ha varit fyra eller fem år. Tidigt på juldagens morgon kom bonden med släde och häst och hämtade oss för att ta oss till den lilla kyrkan i samhället fyra kilometer bort. Det var tid för julotta. Allt var spännande och samtidigt lite skrämmande. Morgonen var mörk. Det var bara snön som lyste upp. När vi väl var framme gick vi in i kyrkan. Överallt flödade ljus från otaliga stearinljus i kyrkorummet. Jag har fortfarande ett tydligt minne av att det ilande i magen av högtidlighet, att jag blev varm inombords och liksom förstummad.  

En liknande känsla infann sig senare i min tidiga ungdom och det var på en lektion i ämnet kristendom. Lärarinnan står vid katedern och talar om buddhismen. Vi elever stryker under några meningar i läroboken med titeln ”Främmande religioner”. Jag sitter på tredje bänken i den rad som är närmast fönstret. Det är en gråmulen dag. Lärarinnan säger något. Jag minns inte exakt vad. Men det handlar så vitt jag minns om mening med liv. Plötsligt ilar det till i magen, skinnet knottrar sig. Jag är lika andlös som under julottan och det tar en stund innan jag återvänder till mitt alldagliga jag.

Att bli präst
Jag började studera vid den religionsvetenskapliga linjen vid Uppsala universitet, där jag förutom grekiska, hebreiska, bibelkunskap läste ämnen som religionshistoria, kyrkohistoria kopplad till vanlig historia, psykologi, sociologi med statistik, pedagogik och filosofi. Efter fyra års studier tog jag ut min teologikandidatexamen. 

Det var en spännande tid, men jag var ytterst tveksam om jag skulle gå samma väg som många av mina kurskamrater och låta viga mig till präst. Det kyrkliga livet kändes förstelnat, patriarkaliskt och utan en spiritualitet som berörde mig. Det engagerade mig inte på djupet. Återigen var det något som fattades.

Men hur det än var så fanns ändå den där känslan av saknad och längtan. Och kanske ett visst mått av hybris. För jag tänkte att svaret var att jag istället för att undvika kyrkan skulle förändra den. Efter det obligatoriska året på Pastoralinstitutet i Uppsala, där man lär sig prästyrket och allt praktiskt och teoretiskt som hör till, vigdes jag så till präst.

Tilbaka till dansen
Jag visste inte exakt hur jag skulle arbeta för en förändring i kyrkan. Men jag tänkte på dansens möjligheter. Under studietiden i Uppsala hade jag kommit i kontakt med en kvinna som berättade att hon vid ett flertalat tillfällen hade dansat i gudstjänsten i hennes del av landet. Jag påminde mig dansaren Isadora Duncans ord att dans är bön och började titta i Birgit Åkessons bok ”Källvattnets Mask”.  Boken kom ut 1983 och hade redan då gjort ett visst intryck på mig. I bokens förord beröttar hon att hon upplevde att något fattades i dansen. Konsekvensen av detta var att hon lämnade sin framgångsrika karriär som dansare och koreograf för att studera dansriter i olika delar av Afrika, vilka hon utförligt beskriver i sin bok.

Jag kände sympati med Birgit Åkessons önskan att vilja utforska dansens innersta väsen och tänkte att jag kunde göra detsamma, men genom att söka förebilder i den kristna traditionen. Efter viss möda hade jag funnit en del litteratur om detta, som E. Louis Backmans bok ”Den religiösa dansen” från 1945. Boken pekade på att dans hade varit en naturlig del av kristendom framförallt i den tidiga kyrkan, men också senare i olika delar av världen och främst fram till reformation och motreformation inom katolska kyrkan.

Jag kom fram till att jag vill återskapa kristendomens dansriter. Jag satte upp affischer i Markuskyrkan där jag arbetade, i närförorten Björkhagen utanför Stockholm, och bjöd in till dans. Två kvinnor kom. Det var för få tyckte jag och projektet lades ner. Men det var tur, eftersom jag egentligen inte visste hur vi skulle dansa.

Findhorn
Då berättade församlingsvärdinnan Marie Louise von Malmborg att hon hade varit på den andliga kommuniteten Findhorn i Skottland och kommit i kontakt med en ny dansform som kallades ”Sacred dance” eller ”Circle dance”. Dansen hade initierats av en dansprofessor i Tyskland med namnet Bernhard Wosien. Marie Louise och jag började samarbeta. Nya affischer sattes upp och en stor mängd kvinnor (och några män) anmälde sig och dansen kom igång.

Jag åkte till Findhorn 1992 och utbildade mig till dansledare. De kommande två åren vidareutbildade jag mig hos Maria Gabriele Wosien i Tyskland och var på en mängd olika workshops och kurser runt om i Europa. 1994 startade jag tillsammans med Lisbeth Gustavsson (och senare Pia Rosén) en utbildning för dansledare i Sigtuna, Lund och Härnösand. Samtidigt fortsatte dansen varje vecka i Markuskyrkan och även om avsikten med dansen var att deltagarna dansade för sin egen skull blev vi inbjudna att medverka i olika sammanhang. Vi gjorde bland annat en dansritual med medeltida Mariamusik som fick namnet ”Se din moder”, med text av min dotter Milda Rönn.

Intresset för dans och religion
Idag har jag gått i pension, men arbetar fortfarande med dans innanför och utanför kyrkan. Förutom att jag själv dansar och leder dans är jag djupt engagerad i att utforska vad det är som gör att människan alltid dansat och varför hon mår bra av det.

Och särskilt intresserad är jag av relationen mellan dans och religion och spiritualitet. Detta har att göra med min egen resa. I mitt barndomshem fanns som sagt en uttalad ateism, sedan flera generationer tillbaka. Samtidigt var det enda som riktigt dög ett konstnärligt yrke. Jag valde ju också tidigt dansen. Men paradoxalt nog var det genom mina religionsvetenskapliga studier och arbetet som präst som fick mig att hitta fram till att använda dans utifrån min förmåga att skapa.

Fram till modern tid har det inte heller funnits någon schism mellan religion och konst. Dansen var från början en del av den religiösa riten. Även idag finns en stor en gemenskap mellan det andliga handlandet och det rent konstnärliga sättet att uttrycka sig på. Genom arbetet med Cirkeldanser hoppas jag på att kunna bidra till att synliggöra och stärka den gemenskapen ytterligare.

Maria Rönn